Under Ystad Summit den 3 september 2026 arrangerade Hushållningssällskapet Skåne seminariet Vem säkrar maten när det verkligen gäller? Medverkade gjorde Ingela Dejenfelt från Tomelilla kommun, Martin Andersson från Löderups Växt AB, Carl Jonson från Region Skåne samt moderator Iréne Kamnert från Hushållningssällskapet Skåne. Samtalet kretsade kring frågan: hur bygger vi ett livsmedelssystem som fungerar även när samhället utsätts för störningar?
Utgångspunkten var att livsmedelsberedskap handlar om betydligt mer än hur mycket mat som produceras. För att maten ska nå fram till invånarna krävs fungerande transporter, energi, förädling, lagerhållning, handel och offentliga måltider. Det svenska livsmedelssystemet är i många avseenden effektivt, men också beroende av importerade insatsvaror som bränsle, mineralgödsel, utsäde och växtskyddsmedel. Om tillgången till dessa resurser påverkas blir hela kedjan sårbar. Diskussionen visade samtidigt att beredskap inte kan byggas av enskilda aktörer var för sig. Lantbrukare, livsmedelsföretag, kommuner och regioner behöver förstå sina ömsesidiga beroenden och skapa strukturer för samarbete innan en kris uppstår. Relationer, kunskap om lokala resurser och gemensam planering lyftes fram som lika viktiga som fysisk infrastruktur.
Från Tomelilla kommun betonades vikten av att känna till vilka livsmedelsproducenter som finns lokalt och att bygga långsiktiga relationer med dem. Kommunens samordnade varudistribution beskrevs som ett exempel på en struktur som kan underlätta för mindre producenter att leverera till offentliga verksamheter. Kommunen behöver också vara tydlig med vilka råvaror som efterfrågas, i vilka volymer och under hur lång tid, så att producenter kan planera och investera med större trygghet. Ett konkret exempel var Tomelillas arbete med gråärta, där kommunen under flera år arbetat för att introducera svenskodlade baljväxter i de offentliga måltiderna samtidigt som man undersökt möjligheterna att öka den lokala odlingen. Erfarenheten visar att omställning kräver samspel mellan flera led i kedjan. Odlare behöver känna till efterfrågan, medan kommuner behöver utveckla recept, kompetens och arbetssätt som gör att råvarorna faktiskt används i köken. Baljväxter lyftes också fram som intressanta ur ett beredskapsperspektiv eftersom de kan odlas i Sverige, stärker växtföljden och bidrar till mer robusta odlingssystem.
Från lantbrukets perspektiv betonades att beredskap är något som byggs över tid. Det kan handla om att säkra tillgången till energi och bränsle, utveckla alternativ för odlingen eller skapa rutiner som minskar sårbarheten om nyckelpersoner inte finns på plats. Kompetens och erfarenhet är avgörande resurser, och flera exempel visade hur lärdomar från pandemin och energikrisen har bidragit till ökad medvetenhet kring dessa frågor. En tydlig slutsats från seminariet var också att livsmedelsproduktionen kräver ett långsiktigt perspektiv. Om offentliga aktörer vill öka användningen av svenska råvaror behöver signalerna till producenterna komma i god tid. Beslut som rör odling, investeringar och förädling fattas ofta flera år innan den färdiga produkten når tallriken. För att stärka den svenska försörjningsförmågan krävs därför långsiktiga relationer, tydliga behovsbeskrivningar och en vilja att dela risk och ansvar mellan olika aktörer.
Många av frågorna som lyftes under seminariet ligger nära arbetet inom BÄSTA eftersom projektet fokuserar på hur offentliga måltider kan användas som en drivkraft för hållbar omställning samtidigt som kopplingarna mellan produktion, förädling och konsumtion stärks. Seminariet visade tydligt att livsmedelsberedskap inte börjar när krisen kommer. Den byggs genom fungerande samarbeten, lönsamma företag, kompetens, lokal förädlingskapacitet och en långsiktig dialog mellan offentliga och privata aktörer. Just här kan offentliga måltider spela en viktig roll som brobyggare mellan jordbruk, livsmedelsföretag och samhällets behov av en trygg livsmedelsförsörjning.